perussivu,sisällys, tiivistelmä,abstract,lectio praekursoria, essee Vastaväittäjää vastaan
Utbildning, skolning på ungdomsstadiet, Gymnasium, allmänbildande utbildning, yrkesmässig utbildning, klass, årskurs, klasslöshet, årskurslöshet, Kurs, modul, period, läsplan, läsordning, Kvällsgymnasium i Käpylä, Touko Voutilainen, Enhetskola i Helsingfors En kort svensk inledning till siteDet finska gymnasiumet har varit till sitt väsen mycket konservativt. I synnerhet höll dess övre del ´lukio´ (härlett av verbet ´lukea´ -> läsa) sig essentiellt ungefär ett hundra år nästan oförändrat. Under sextiotalet av det förra århundradet utvecklade och experimenterade man ett klasslöst system i kvällskolan i Käpylä (Helsingfors) under ledningen av rektor Touko Voutilainen. I början av 1970-talet utvidgades experimenteringen också till två dagsgymnasier, i vilka studenter var tonåringar i stället av mestadels vuxna studenter i kvällskolan. Experimenten väckte enthusiasm och även tanken, att det klasslösa systemet skulle bli generellt använt i samband med reformeringen av gymnasiet, kanske till och med i samband med den kommande förnyelsen av den hela ungdomstadiet. Förverkligandet av enhetskolan, i vilket förenades folkskolan och läroverkets lägre del ("keskikoulu" på finska) som läropliktskolan, hade börjat år 1972. Ändringens optimistiska anda härskade i landets skolväsen, och tanken, att också tonåringarnas skola skulle förnyas efter enhetskolans principer, vann anhängare. Men prospekten fördunklades av en skugga av en tradition, som hade djupa rötter. Den enhetliga mellanstadiet skulle nämligen ha inneburit, att gymnasiet skulle ha förlorat sin särställning. Det väckte en allmän upprörelse för den traditionella institutionen, rentav talades om ett pro-gymnasietparti. Saken fick ochså politisk färg: högern var mestadels för det traditionella gymnasiet och dess särställning, medan vänstern var för en enhetlig ungdomskola, vilken skulle organiseras som en klasslös helhet. Regeringen fattade beslut om ungdomsstadiets allmänna reform år 1974. Mot den progressiva sidans allmänna förväntan skulle mellanstadiet förbli delad: fortfarande skulle gymnasiet vara tre-årig med åldersklasser och förvara sin traditionella särställda akademiska position. Som sådan utan några banbrytande pedagogiska och organitoriska förnyelser skulle det utvecklas. Yrkeskolans organisation skulle förnyas grundligt på traditionel pedagogisk skolpraxis. Till sitt väsen skulle yrkesskolan fortfarande vara praktisk och leda till yrkesmässiga banor. Klasslösheten hade ingen plats i regeringens beslut. I gymnasiumet utfördes år 1982 förnyelser, som medförde reala ändringar i skolarbetets traditionella organisation - så att man kan säga. att det var den första reformen i det finska gymnasiet som en helhet. Visst kom ett klasslöst system inte i fråga efter regeringens beslut, men utnyttjandet av två dess viktiga faktorer var doch inte förbjudet. De gav reformen en uppsyn av något helt nytt. Man tillägnade nämnligen från det klasslösta systemet en ny form att uttrycka stundplanen och en ny metod att bilda läsordningen. Förut hade man stiftat läsplanen på grund av antalet lektioner per vecka per läroämne. Nu ersatte man denna strukturenhet med antalet kurser per ämne per läsår. Den nya metoden att göra läsordningen medförde ny sorts variation till skolåret. Tidigare hade man nämligen gjort endast en enda läsordningen för det hela läsåret utan någon variation alls. Nu indelades skolåret i (t.ex. fem eller sex) perioder med densamma längden, och varje period hade sin egna särskilda läsordning. Men ursprungligen, omkring ett dussin år sedan i Käpylä kvällskolan, hade den periodiska läsordningen och kursenheten varit bara hjälpmedel att kunna avstå från permanenta årsklasser och funktionera klasslöst. Nu gjordes läsordningarna för varje årsklass/period, och varje medlem i en klass hade detsamma programet/period/år. Men permanenta klasser tillsammans med en periodisk läsordning utan klasslösheten och speciellt utan dess flexibilitet och möjglighet till individuella val av ämnen och av en individuell längd av studietid medförde brådska och ökade stress. Nämnligen nu bedömdes kurserna i varje enskilda periodens slut. Vitsorden bokfördes i varje periods slut i numerär form och varje vitsord skulle vara en slutgiltig del av avgångsbetygets vitsord. I det hela läsårets slut bedömdes för varje klassmedlem den hela årsklassen. Studenternas prestationer blev godkända eller underkända för den hela årsklassen efter vissa kriterier. I det senare fallet måste man utföra den samma årsklassen igen i sin helhet. Systemets helhet betydde, att bedömningsincidenter mångfaldigade sig och så betonade bedömningen och konkurrensen, så att trycket var praktiskt oavbrutet. Inlärningen blev pluggande och kortvarig. Situationen blev outhärdlig in ett par år. Krisen försämrades, när ekonomiska intressen och fackmässiga fördelar blandade sig i saken. Ursprungligen hade avsikten varit, att kursinnehåll, i.e. deras omfång och anspråksnivå, skulle vara rimliga, så att de skulle kunna läräs och tiilägnas i en period. Men i verkligheten blev kurserna överbelastade, när lärarorganisationerna kämpade för att få en så stor volym i det hela som möiligt. Förläggarnas ekonomiska mål och lärarnas ämnesintresser förenades så, att läroböckernas innehåll svällde. Slutligen måste man förstå, att kurs och period i sig var inte bara onyttiga, utan till och med tillspetsade faktiskt de kända och nämnda missförhållanden, som de skulle ha hjälpt att underlättas. Den 1982 reformens helhet kallades allmänt ett kursformat gymnasium, men inte sällan användes i medien och i det offentliga språket också termen ett ”klasslöst” gymnasium – till och med bland människor, t.ex. ämbetsmän, som skulle ha vetat bättre. Ironiskt nog, då och då blev klasslösheten nämd som orsaken till misslyckandet, fastän det var just den, som den 1982 reformen skulle ha akut behövt. Visst nog hade´kurs´ och ´period´ varit väsentliga ord, när det klasslösa gymnasiet hade först blivit experimentarat omkring ett drygt årtionde sedan. Och enär media hade skrivit om det dåvarande experimentet med stora bokstaver, ringde ordets "klasslös" eko kanske ännu drygt tio år senare, inte bara i medien, men i atmosfären och diskussioner och allmänt i människors öron. Men ordet "klasslös" var i detta sammanhang fatalt oriktigt. Därifrån uppstod en ödesdiger terminologisk förvirring, som ännu idag stör och försvårar rational diskussion om pedagogiska system i Finland.. I experimentet vid Käpylä kvällskolan hade man – efter långt sökande och försökande – insett, vad var den väsentligaste faktoren, som behövdes så att ändamålet, vadefter de strävade, kunde uppnås. Problemet var, att det fanns många, som kunde inte gå i skolan, som fordrade regelbundet närvaro varje dag. Om studerande var bundna med en viss åldersgrupp och en permanent lärgrupp med en kollektiv läsordning, var det omöjligt att gå i skola på traditionelt sätt. Däri hjälpte kurser och perioder i sig inte. Problemet var åldersbundenheten och permanenta lärgrupper. Dem måste man avstå från. Man måste ha möjligheten av en personlig timing av utföranden och variation med studietiden. Det var omöjligt med permanenta kollektiva lärgrupper och en enda årlig obligatorisk läsordning varje vecko. Därtill behövdes, att man kunde personligt välja kurser och forma sin egen arbetsplan med individuel tidlig variation. Kurser och perioder var ofrånkomliga villkor. År 1982 hade man tagit endast de möjliggörande faktorerna i bruk, nämnligen kurs und period, men förbigått huvudsaken: att avstå från kollektiv tre-årighet och permanenta klassformationer, med andra ord: från den urgammla traditionen, som tar ingen hänsyn till studenternas mångfaldiga skillnader - i andra ord kräver från alla det samma i samma tid och mån. – Men onödiga, när allt kom omkring, var de till slut inte. Tvärtom, de skulle vara utgöra grundvalen till ett nytt, lykligare försök. Om man hade använt ett äkta klasslöst system i den 1982 reformen, skulle man ha besegrat de första svårigheterna och kunnit avancera tiil ett mognare skede av tonåringarnas pedagogig. Först efter ett par år måste man erkänna, att systemet fungerade inte utan klasslösheten. Men när man tyckte, att ett nytt experimentskede var nödigt, innan man skulle våga att avstå från permanenta ålders- och lärgrupper, försenade reformen, som skulle skulle producera reala förnyelser av det finska gymnasiumet, ett drygt årtionde. Tiden av det klassenlösa gymnasiumet började äntligen i mitten av det sista årtiondet av det tjugonde årtusendet. När vid sidan av det nya pedagogiska systemet minskades läroplanens obligatoriska del och valfriheten ökades i studentexamen, som har traditionelllt dominerat timingen och valet av ämnen och deras omfång, kan man säga, att det finska gymnasiumet hade äntligen blivit modernt, dess funktion som en social Institution skäligt demokratiskt och färdigare att möta den snabbare och snabbare förvandlande nytidens och kanske även - om man håller sig flexibel och förmögen att svara på kommande förvandlingar - framtidens krav. Utbildningen skall säkert spela en nyckelroll i nutidens och även större roll i framtidens värld av den mera och mera hastigt utväcklande technologien. Ekonomisk tillväxt fordrar innovationer för att hämta sig från en lågkonjunktur och lyfta levnadsstandard i utvecklingsländer. Utbildningen är den vigtigaste faktoren även när man kämpar med den försvårande arbetslösheten av de unga och den ökande immigrationen nu och säkert ännu mera i framtiden. Vi behöver en akut utredning av nutidens situation och en undersökning av pedagogiken som skall behövas nu och i framtiden. Vi har ett tvingande behov för en världsomfattande undersökning av tonårngarnas utbildning i det nuvarande århundrandet, något som t.ex. den Pisa Undersökningen. Min åsikt är, att två saker är nödvändiga villkor för ungdomarnas utbildning i framtiden. Det första är, att den organisatoriska delningen in den allmänbildande och den yrkesmässiga skolningen måste sägas up. Det andra är, att den rigida organisationen av permanenta klasser med oböjlig knytelse med ålder kann inte förbli grunden för undervisningen och inlärningen, åtminstone inte i ungdomstadiet och i vuxenutbildning i den snabbare och snabbare omvandlande världen. Ett klasslöst system som t.ex. detta, som utvecklades in Finland i de sista årtiodena av det föregående århundrandet, kann tillverka vederbörlig elasticitet. I alla fall borde målet vara en organisation, i vilken man kan söka efter sitt eget bästa - må det vara intellectualt-theoretiskt oder praktiskt-yrkesmässigt eller något där emellan. |